Alla är lika mycket värda

Uppdaterat: 8 mars

Det var känslan av gemenskap som på allvar fick Jennie Karlsson att intressera sig för jakt. Idag, långt senare och med en hel del jaktlig rutin i bagaget, är känslan fortfarande densamma. Men den goda gemenskapen vacklar, menar hon. Med tydlig röst vill Jennie sprida budskapet om allas lika värde. Det handlar om jämställdhet, också inom jakten.


Jennie Karlsson säger själv att hon är frispråkig. Hon lyfter ofta upp problemet med att kvinnor som jagar inte sällan blir utsatta för grova påhopp, framför allt på nätet. Foto: Victor Larsson

Som barn var Jennie Karlsson lite av en ensamvarg. Hon hade inga speciella intressen eller hobbys. Men så kom en ny man in i hennes mammas liv, en man hon idag gärna kallar pappa.


Jag var åtta år när han öppnade en dörr till jakten, till en gemenskap och en verksamhet jag verkligen trivdes i. Visst var jakt redan då spännande och rik på upplevelser, men mest var det nog ändå samhörigheten, känslan av just gemenskap.


Jennie berättar om en speciell dag tillsammans med ett mycket välkomnande jaktlag. Hon blev sedd, omhändertagen.


Jag fick hänga med hundförarna, fick se hundar jobba på nära håll och för första gången inse vad samarbetet med en hund kan ge en människa. Jag blev, utan att kunna särskilt mycket om jakt, helt accepterad för den jag var. Om man får den uppmärksamheten som barn, ja då mår man bra, då växer man.


Jakten fastnade och stannade. Hon kallar sig själv för jaktnörd. Hennes lilla skåpbil är helt inredd för jakt. Hon har en drivande hund och en ställande. All fritid går till jakten och hundarna. Under säsong åker hon många mil och ytterst få lediga dagar handlar om sovmorgnar. Lågsäsongen är full av hundträning och andra förberedelser.


Att få jaga lockar alltid men en annan stor drivkraft är att bli bättre. Jag vill lära mig mer och skaffa mig större erfarenhet. Målet är att bli en riktigt bra hundförare. Men fortfarande handlar en stor del av glädjen i jakten om gemenskapen med andra jägare.


Jennie Karlsson
Att jaga är som att tillhöra en stor familj. Gemenskapen i skogen, i intresset, är ett av skälen till att Jennie Karlsson lägger all fritid på jakten och hundarna. Foto: Victor Larsson

Hon lyfter alltid fram samvaron med andra jägare som nummer ett, men den som vill prata jakt med Jennie hamnar snabbt i ämnet jakthund.


Jag tycker att det är fantastiskt att jaga med egna hundar. Att få fostra, träna och jaga in en ung hund med ett mål ger massor tillbaka. Och när det lossnar på riktigt, när det börjar fungera bra i skogen, när du till och med får skjuta för hunden, ja den känslan är härlig.


De två tikar som är Jennies egna är en karelsk björnhund och en blandras, en mix av wachtelhund och stövare.


Jag vill ha hundar som jagar på olika sätt, en ställande och en drivande. Då är jag klädd i skogen, då kan jag jaga det mesta i de flesta sammanhang under sällskaps- och drevjakter.


Är drevjakt favoriten?


Ja. Där har du den igen, gemenskapen med likasinnade, säger hon och skrattar.


Men det finns en allvarlig sida också. Jennie Karlsson har alltid varit frispråkig. Hon menar att man mår bäst av att säga det man tycker, att man vinner på att inte hålla åsikter man anser viktiga inombords.


Allt handlar om hur man formulerar sig. Du kan egentligen uttrycka vad som helst i en diskussion om du samtidigt accepterar att andra kan ha en annan åsikt.


Problemen uppstår när man sväljer och bara tar emot, utan att lyfta upp och ventilera saker som man anser är problem eller orättvisor.

Det är därför Jennie Karlsson gjort sig känd, framför allt på nätet, för att envist lyfta fram problemet med bristande jämställdhet i den svenska jakten.


Jag såg tidigt hur vanligt det var, och är, med onödiga påhopp, med kränkningar, med ren sexism framför allt på sociala medier. Det finns en uppenbar ojämlikhet i hela samhället och det är likadant i jakten. Jag vill peka på det, jag vill ha en förändring.


I grunden, menar Jennie, handlar det om jämställdhet.


Är du kvinna och jagar mycket, samtidigt som du är aktiv på sociala medier, ja då vet du vad jag pratar om. I början blev jag överraskad över hur vanligt det är med riktigt grova påhopp, bara för att jag är tjej. Det är obehagligt, kränkande, direkt olustigt. Varför kan jag inte bara få vara en jägare bland alla andra? Varför är jag mindre värd, varför kan inte jag få visa glädje på Instagram efter en lyckad jakt utan att få grova könsord till svar?


Det är framför allt på Instagram Jennie Karlsson är aktiv. Hon vill visa fram det härliga med jakten, känslan och upplevelserna. Ofta lyfter hon upp gemenskapen, vänskapen hon känner. Men hon skriver också om den utsatthet kvinnor som jagar lärt sig leva med. En utsatthet som alltför snabbt blir en vana.


Jag vet att problemet är stort, att många tjejer upplever det. Det syns i de meddelanden jag får. Många suckar, skakar på huvudet och accepterar läget, trots att en känsla av olust hela tiden ligger och gnager. Jag tror att det finns en skam i att berätta att man blivit utsatt. Det är därför det är viktigt att vi pratar om saken, att vi går ihop och stöttar varandra. Du är inte ensam, liksom.


Du lyfter ett problem som uppenbarligen finns. Men vi är många som inte är i närheten av det du beskriver. Hur vanligt är det egentligen med den typen av påhopp, med den tydliga ojämlikheten när det gäller respekt i jägarkåren?


Det finns två svar på den frågan. För det första är det alltför vanligt. För det andra är det så klart ovanligt om du ser till alla jägare i Sverige. De allra flesta är schyssta mot varandra oavsett vem man är. Det sista är helt säkert, jag träffar helt underbara människor av alla sorter under jakterna. Det är en liten klick som verkar ha roligt genom att se ner på och håna framför allt kvinnor. Men det fåtalet är ett problem vi måste ta tag i, säger Jennie Karlsson med tyngd i rösten.


Att ha jämställdhet som mål är stort. Men det finns vinster att göra i det lilla formatet.


Jag vill hjälpa alla att bli självständiga, att lita på sig själva, att känna sitt värde.

Om bara några få lyssnar och förstår har jag lyckats.


En uppenbar del av problemet hänger ihop med Internet. Men där finns också en tydlig positiv sida, tack vare möjligheten att kommentera och kommunicera. Där får Jennie stort stöd och inte bara av andra kvinnor som jagar.


Många killar hör av sig och tycker att det jag säger är bra, att det behövs. Det trista är att så få vågar yttra sig öppet, vågar säga emot. Men jag kan inte hålla tyst.


En titt in statistiken visar att den stora majoriteten av landets jägare är män. Men under senare år ser det annorlunda ut bland nya jägare, de som nu tar jägarexamen. Allt fler kvinnor börjar jaga.


Det är förstås jättebra. Jakt är för alla. Vem du än är, hur du än ser ut, kvinna eller man, ung eller gammal. Det är en av alla de fantastiska sakerna med jakten och ett skäl till att jag älskar att jaga. Jag ser jägarna som en familj. Min familj.


Den som går igenom delar av Jennie Karlssons inlägg på nätet ser att hon lyfter fram mer än problemet med utsatthet för kvinnor som jagar. Det hon skriver handlar inte sällan om personlig utveckling på flera plan.


Våga ta steget, våga lära dig mer. Sätt upp mål och följ dina drömmar. Som jag ser det har alla potential att utvecklas till sitt bästa jag. Inte vet jag om det lyckas, men det vill jag gärna förmedla.


Jennie Karlsson skrattar igen. Så blir hon allvarlig och lägger till en sak hon menar gäller överallt i människans värld.


Alla är lika mycket värda. Också i jakten.


Jennie Karlsson

· Ålder: 29 år.

· Bor: Falköping.

· Yrke: Platsledning inom bygg.

· Hundar: Leia, karelsk björnhund och Luna, blandras wachtelhund/stövare.

· Favoritjakt: Drevjakt i alla former, som hundförare.

· Nästa mål med jakten: Att bli en ännu bättre hundförare.

· Instagram: @wild_huntress





Andra läste också