Under lång tid var livet struligt för Tobias Oskarsson. Tills en jaktsugen jämthund som hette Uffe kom in i hans värld. Då vände det. Idag är Tobias en skicklig och vida känd tatuerare, med en specialitet. Få kan som han skapa bilder av hundar, vilt och jakt, livslånga konstverk på människors kroppar.
Att skapa, formge och att uttrycka sig visuellt har alltid funnit i hans liv. Det ledde till att Tobias Oskarsson tidigt började med graffiti. Men då, för i runda slängar 20 år sedan, fanns få ställen där den typen av konst var tillåten. Det hände mer ofta än sällan att den skapande unge mannen fick fly från ordningsmakten med ryggsäcken full av sprayburkar.
Det och annat som fanns i gråzonen av vad som var och ansågs lagligt, förde honom till ett utanförskap, vilket i sin tur riskerade att leda ännu längre ut på kanten.
Men så, för 14 år sedan, kom jämthunden Uffe in i hans liv av en tillfällighet.
Kanske var det ödet, kanske var det ren tur. Det fanns förstås annat som påverkade men den hunden var faktisk med och förändrade mitt liv.
Historien om jämthunden Uffe och hur den hunden fick adrenalinet att svalla i Tobias Oskarsson har berättats många gånger här i tatueringsstudion i Mönsterås. Inte för att det är roligt att tjata, utan för att jakt och jakthundar faktiskt kan skapa upplevelser med kraft att förändra. Den sanningen är liksom värd att upprepas, för den som vill lyssna.
Tjejen jag bodde med vid den tiden ville ha en jämthund. Hon var uppvuxen med jakthundar. Då var jakt för mig något näst intill fånigt, något bönder sprang omkring och gjorde i skogen och som verkade om inte meningslöst så helt ointressant, säger Tobias böjd över arbetet med att forma en hund på en hundförares underarm.
Men Uffe blev en kompis, som det ofta blir med hundar, och den gemenskapen gjorde att Tobias till slut följde med sin svärfar ut på jakt. Förmodligen i jeans och helt fel skor.
Jag fattade inte vad som hände och vad som var på gång, men Uffe hittade en grupp vildsvin i en tätning och drog i gång värsta ståndskallet. Det adrenalinpåslag jag fick då har jag inte upplevt, varken förr eller senare. Det var magiskt, så grymt spännande, en enorm upplevelse. Jag vet att det kan låta överdrivet, men det kändes som om jag liksom hittade hem. Det här måste jag få hålla på med, det var känslan.
Den dagen följdes av flera på kort tid. Men två veckor efter det där första ståndskallet var det dags för polisen att hämta Tobias. Han skulle sitta av ett kortare straff för ett visserligen mindre men ändå tillräckligt kraftigt lagbrott.
Då bestämde jag mig. Det blev ett vägval. Visst fanns det annat i livet som spelade in men att få jaga med Uffe, att få jaga med hundar, var helt klart en starkt bidragande orsak till förändringen. Jag har mycket att tacka den jämthunden för.
Det är tyst i lokalen en stund. Det enda som hörs är det svagt surrande ljudet från nålen som långsamt men envist förevigar en karelsk björnhund på en arm. Det är hundföraren i stolen som bryter den korta tystnaden.
Jag förstår vad du menar. Känslan i att jaga tillsammans med en hund man har en stark relation till är bland det bästa man kan uppleva. För den som aldrig provat kan det låta larvigt och överdrivet, men så stort kan det faktiskt vara.
Efter att Tobias fattat det där beslutet, fått viljan att förändra, började det hända saker. Och idag, åratal senare, är han välkänd inte bara i branschen utan också i stora delar av jägarkåren. Hans intresse, hundar och jakt, tillsammans med en envis vilja att bli bättre och bättre som artist, som tatuerare, har byggt upp ett framgångsrikt företag.
Ovanpå det hängde flera förändringar med. Nu är han en familjefar som älskar och engagerar sig i barnen. Han har jämthundar som hamnar högt upp i listan över framgångsrika jaktprov. Ett antal erkända uppfödare vill para tikar med en av hans hanhundar. Fritiden delas mellan barnen och jakten. Tobias åker många mil för att jaga, veckor i sträck släpper han sina löshundar väldigt långt norrut räknat från småländska Mönsterås. Vem kunde anat allt det för 14 år sedan?
Med stor sannolikhet inte en enda människa, ropar en av Tobias kollegor och får rungande skratt till svar.
Hans kalender är bokad ganska långt framåt och jägare och hundförare kommer från hela landet för att få bilder på kroppen, av hundar, jakt och vilt. För det Tobias gör just bilder, märkligt levande och exakta bilder.
Mycket bygger på att förlagan är bra. Jag vill helst ha skarpa fotografier där ljuset faller snyggt innan jag börjar skissa på en tatuering. Men mitt jobb är ungefär som de flesta skapande yrken, man blir aldrig fullärd, man vill hela tiden bli ännu bättre. När det handlar om att tagga människors kroppar, om att forma och skapa en bild som du ska bära med dig hela livet har jag ett ansvar. Det måste bli bra, säger Tobias.
Ryktet om hans skicklighet och specialiseringen på jaktmotiv tog med tiden fart och studion fylldes allt oftare av jägare, framför allt av jagande hundförare. Numer jobbar han inte bara på hemmaplan i Mönsterås, delar av året sitter han i Sälen, dit halva Norrlands hundförare åker för att bli taggade med sina favoritjaktmotiv.
En självklarhet egentligen, jakt och hundar tar inte bara all min fritid, jag drog in hela paketet i jobbet också, säger den jagande tatueraren och skrattar.
Ändå finns det en sak som inte förändrades när livet vände, den där gången då Uffe drog i gång ett rejält ståndskall. Kreativiteten och suget efter spännande upplevelser finns kvar.
Och allt det har jag runt mig. Kreativiteten här inne och spänningen i skogen med hundarna, säger den jagande tatueraren, koncentrerat böjd över en vit karelsk björnhund.
